What We Do

Kyotoprotokollet

Marknaden

Mycket av dagens lagstiftning kring klimatförändringar kan spåras tillbaka till FN:s konferens om miljö och utveckling, som hölls i Rio de Janeiro 1992. Resultatet blev Förenta Nationernas ramkonvention om klimatförändringar (United Nations Framework Convention on Climate Change, UNFCCC). Många länder enades om att klimatförändringar var ett problem och att åtgärder skulle vidtas för att minska utsläppen av växthusgaser i syfte att stabilisera klimatet och minska de skadliga effekterna på vår planet. Konventionen trädde i kraft 1994.

1997 enades undertecknarna av UNFCCC, vid sitt möte i Kyoto, om en bindande överenskommelse där i-länderna skulle åta sig att minska sina utsläpp av växthusgaser med, i genomsnitt, 5,2% under 1990 års nivå under perioden 2008 till 2012.

Vid ett möte i Marrakech i Marocko i oktober-november 2001 utformade förhandlarna slutgiltigt de flesta praktiska detaljerna och öppnade upp för länderna att ratificera protokollet. Hela beslutspaketet kallas Marrakech-överenskommelsen.

Den 2 juli 2003 enades EU kring direktivet om handel med utsläppsrätter som utformades för att genomföra ett handelssystem inom Europa. Senare samma månad publicerades förslaget till EU:s länkdirektiv som låter de utsläppskrediter som härrör från Kyotoprotokollets flexibla mekanismer inkluderas i EU:s system för handel med utsläppsrätter (EU Emissions Trading Scheme, EU ETS) med början 2005 för certifierade utsläppsminskningar (Certified Emissions Reductions, CER) och 2008 för utsläppningsminskningsenheter (Emissions Reductions Units, ERU).

Kyotoprotokollet, som trädde i kraft den 16 februari 2005, anger en rad sätt på vilka målen för minskade utsläpp kan nås, inklusive handel med utsläppsrätter och vad som kallas "flexibla mekanismer". De senare omfattar initiativ som låter mål i i-länderna uppnås genom utsläppsminskningsprojekt i u-länderna, de så kallade "mekanismerna för ren utveckling" (Clean Development Mechanisms, CDM) och investeringar av ett i-land i projekt som minskar utsläppen av växthusgaser (Greenhouse Gas emissions, GHG) i ett annat i-land, så kallat "gemensamt genomförande" (Joint Implementation, JI)

Ett antal andra undertecknare av Kyotoprotokollet förbereder för närvarande att införa motsvarande handelssystem för utsläppsrätter, till exempel regeringarna i Kanada och Japan.

Handel med utsläppsrätter

Handel med utsläpp är ingen ny ide. I USA infördes Acid Rain Program genom Clean Air Act 1990 och berörde inledningsvis svaveldioxid. Ett utsläppstak, som successivt sänktes under vart och ett av de följande åren, sattes på de totala svaveldioxidutsläppen i syfte att minska de samlade utsläppen till 50% av 1980 års nivå.

Det största handelssystemet för växthusgaser, som för närvarande är i funktion, är EU ETS som lanserades den 1 januari 2005. Under det förstå året köptes och såldes 362 miljoner ton CO²på marknaden för ett sammanlagt värde av mer än 7,2 miljarder euro.

I den första fasen (2005-2007) omfattar EU ETS ca 12 000 anläggningar, vilka motsvarar ungefär 45 % av EU:s CO² -utsläpp, och berör energiverksamhet (förbränningsanläggningar med en installerad kapacitet över 20 MW, mineraloljeraffinaderier, koksverk), produktion och bearbetning av järn och stål, mineralindustri (cement, glas och keramik) och massa-, papper- och kartongtillverkning. De anläggningar som omfattas av systemet måste ha tillstånd att släppa ut växthusgaser och följa övriga krav på att övervaka och rapportera sina utsläpp.

Den andra fasen (2008-2012) omfattar inte bara CO² utan alla växthusgaser och vid denna tidpunkt kommer även CDM (Clean Development Mechanism) och JI (Joint Implementation) att införas. Europeiska kommissionen överväger även att inkludera flygtrafiken i systemet, en förändring som anses viktig på grund av de stora och snabbt ökande utsläppen från denna sektor.

Det är troligt att EU ETS efter 2012 kommer att omfatta alla växthusgaser från alla sektorer, inklusive transportsektorn. Det stora antalet enskilda användare inom detta område innebär ökad komplexitet, men implementering kan ske antingen som ett "cap-and-trade"-system (tak för utsläppsrätter) för bränsleleverantörer eller ett "baseline-and-credit"-system (bonus för utsläpp under nivån) för biltillverkare.

EU ETS är ett "cap-and-trade"-system som kräver att alla deltagande länder (d.v.s. alla EU-länder) skall presentera en nationell allokeringsplan (National Allocation Plan, NAP) som visar fördelningen av utsläpp av växthusgaser för energianläggningar och andra stora utsläppskällor. Varje fördelad enhet motsvarar en utsläppt enhet (ton) koldioxid, eller vanligare 1 ton CO² , och kallas en utsläppsrätt (EU Allowance, EUA). Summan av de fördelade utsläppsrätterna utgör den önskade utsläppsnivån vid slutet av varje fas i handelssystemet och kommer att vara lägre än de totala utsläppen vid början av fasen eller fördelningsperioden.

Dessa tak innebär att såvida inte ägarna till anläggningarna kan minska sina utsläpp till den tilldelade maxnivån måste de köpa från den öppna marknaden för att klara sin tilldelning. Å andra sidan kan ett överskott säljas vid slutet av varje år under tilldelningsperioden. Anläggningarnas prestanda i förhållande till deras tilldelade utsläppsrätter verifieras individuellt, baserat på antalet utsläppsrätter som överlämnas i slutet av varje rapporteringsperiod. Misslyckande att överlämna tillräckligt antal utsläppsrätter resulterar i böter på 40 euro per ton som stiger till 100 euro per ton i fas 2. Förutom bötesbeloppet måste anläggningen fortfarande köpa och överlämna det saknade antalet utsläppsrätter.

Tilldelningen av utsläppsrätter har så här långt orsakat en hel del kontroverser inom den europeiska unionen där de olika medlemmarna använder olika metoder för att mäta och jämföra de fördelade utsläppsmålen. Själva utsläppsrätterna delar medlemsstaterna för närvarande ut gratis till verksamhetsutövarna, även om ett antal länder har antytt att de i framtiden kommer att auktionera ut en del av utsläppsrätterna för varje anläggning, något som troligen kommer att bli norm inom EU.

Infrastrukturen för handeln med utsläppsrätter finns på såväl nationell nivå som EU-nivå genom skapandet av ett elektroniskt register (ETL). Detta tillhandahåller en plattform för den växande internationella handelsmarknaden och M&C Energy Group agerar, som licensierad mäklare av EUA, å köpares och säljares vägnar för att säkerställa det mest fördelaktiga avtalet för sina kunder.

Mekanismer för ren utveckling

Länder som inte anges i Kyotoprotokollets bilaga 1, d.v.s. inte har några tilldelade utsläppstak, kan engagera sig i projekt för att minska växthusgasutsläpp som, efter att ha kvantifierats och verifierats, kan säljas som utsläppsminskningar till länder i bilaga 1.

Mekanismer för ren utveckling (Clean Development Mechanisms, CDM) uppmuntrar överföringen av ren teknik och utvecklingen av projekt för utsläppsminskningar för att säkerställa att den ekonomiska tillväxten i industrialiserande utvecklingsländer, såsom Indien och Kina, är ekologiskt hållbar. Dessutom låter de den industrialiserade världen bära bördan av utsläppsminskningar till en lägre kostnad eftersom det i regel är billigare att minska utsläppen av växthusgaser i u-världen.

Användningen av CDM övervakas av CDM-styrelsen (CDM Executive Board) i Bonn i Tyskland och dess funktioner innefattar godkännande av nya utvärderingsmetoder som kan tillämpas på sökta projekt, ackreditering av oberoende kontrollanter (Designated Operational Entities, DOE) som validerar och verifierar projekt, registrerar projekt och utfärdar certifierade utsläppsminskningar (Certified Emissions Reductions, CER). CDM-styrelsen svarar i sin tur inför partskonferensen (Conference of the Parties, COP) som sammanträder årligen och övervakar policyn om klimatförändringar såsom den utformats i Förenta Nationernas ramkonvention om klimatförändringar (United Nations Framework Convention on Climate Change, UNFCCC).

Gemensamt genomförande

Kyotoprotokollet innehåller också en flexibel mekanism som kallas "gemensamt genomförande" (Joint Implementation, JI), som tillåter parter i UNFCCC:s bilaga 1, och som därför har specificerade reduktionsmål som skall uppfyllas till 2012, att sälja utsläppsminskningsenheter (Emissions Reductions Units, ERU) till andra länder i bilaga 1.

ERU:er från JI-projekt utfärdas av regeringarna i länder i bilaga 1 och varje ERU motsvarar en tilldelad utsläppsenhet (Assigned Amount Unit, AAU), den enhet som gäller enligt Kyotoprotokollet. ERU:erna kan användas för att uppfylla avtalet, antingen genom att regeringar löser in dem för att uppfylla Kyotoprotokollets mål, eller genom att företag redovisar dem för att uppfylla sina tilldelade utsläppstak under EU:s system för handel med utsläppsrätter.

De länder som kan utfärda ERU:er delas enligt Kyotoprotokollets regler in i spår 1 och spår 2, beroende på om värdlandet uppfyller vissa kvalifikationskriterier eller ej. ERU:er från spår 1-länder övervakas av landet i fråga medan spår 2-ERU:er övervakas av den internationella övervakningskommittén för JI.

Som ett resultat av den stagnerande ekonomin i många europeiska länder sedan 1990, det basår mot vilket utsläppen mäts, kommer troligen många länder att ha överskott på tilldelade utsläppsrätter som de kan sälja till andra bilaga-1-länder. När vi rör oss framåt kommer den snabba industrialiseringen av i synnerhet länder i Östeuropa att betyda att dessa områden troligen kommer att vara platsen för många framtida JI-projekt.
ERU:er kan från och med 2008 handlas inom EU ETS, genom att de växlas, en mot en, mot utsläppsrätter som tilldelas verksamhetsutövare i gemenskapens handelssystem (European Union Allowances, EUA), förutsatt att ett antal kriterier är uppfyllda. ERU:er växlas vanligen till fördelaktig kurs till EUA:er på den primära marknaden på grund av de tillkommande projekt- och förvaltningsriskerna. Detta gör dem populära för vissa deltagare i den internationella utsläppshandeln, och medlemmar i både den europeiska och den japanska privata sektorn har deltagit tillsammans med regeringar som köpare på marknaden. Det är osannolikt att det skulle finnas en andrahandsmarknad för ERU:er förrän efter 2008.